En vänlig människa sa till mig: ”Det finns en sång som ni har gjort för alla tänkbara tillfällen i ett barns liv.” Det är en fantastiskt fin erkänsla att få för ett arbete. Och det kanske faktiskt är sant. Hemligheten är förstås att de kom till i nära kontakt med små barn under en massa år där vi var helt inställda på att samla på oss alla de där uttrycken. Några av låtarna på de första två skivorna Min lilla kråksång och Mamma Mu – visor för hela kroppen, vittnar nog om resultatet av lyssnandet till små barn: Klappa händerna så fort man kan, Gunga lite grann, Någon gånglåt, Små cyklar, Sparka med lilla benet, Gå på tå, Snubbeli, Tröstvisan, Om det börjar regna, Jag leker träd, Det kom blod, Kullerbytta, Springstund, Vaken på natten.

Det kunde vara svettigt att hänga med i svängarna. När våra egna barn snabbt växte förbi oss avlyssnade vi andras barn på det mest närgångna vis. Vi fick tillåtelse  att lämna bandspelare i lekrum och vid frukostbord hos vänner och bekanta och samlade med tiden på oss mer än hundra timmar band.

Det var i lyssningen av de där banden, när vi själva inte var upptagna med att knäppa knappar, som vi kunde höra alla poetiska uttryck barnen hade. Vi märkte också hur otroligt mycket barn sjunger när de leker. Små korta fina slingor, eller evighetslånga meditativa leksånger.

Jag kan ännu starkt minnas min sons entoniga men dramatiska sånger, ackompanjerade av det signifikanta rasslet i legolådan. Särskilt en som lät : ”Jag seglar bort från maaaaamma!” i ett slags sjömansvalstempo. Jag minns också flickan Kristins finstämda sång till sin pappersdocka som dansade svävande med sina utklippta tunna ben: ”Jag dansar och dansar lite grann, tills jag lägger mig och sover”, varpå pappersdockan somnade för att raskt och bestämt uppväckas till ”Sen stiger jag upp och fortsätter att dansa, dansadansen, dans dans dans!”

Tidigt försökte vi förlägga visorna men fick nobben av de etablerade musikförlagen och skivbolagen. Vi byggde då en egen enkel studio och gav ut skivorna på egen hand.

Sångerna kom till direkt avlyssnade från lekar och vi ville att instrumenteringen på samma sätt skulle bli lekfull och uttrycka andan i sången. Om det var en sovvisa skulle instrumenten snarka, om barnet lekte uggla i ett ihåligt träd skulle hela låten hoa och hette visan Bang bang balans skulle man känna barnets koncentration.

Vi letade efter musiker som kunde vara med och leka, och vi fann dem, både musiker och tekniker. Backa Hans Eriksson, Anders Ågren och Staffan Wiklander arbetade med oss under många år och bidrog till att det lekta, avlyssnade och insjungna blev till musik på skivor.  Vår studio blev en lekstuga, arbetet var en fest.

Våra första fyra skivor kom ut på vinyl. Från och med den femte och sista skivan var det kassetter som gällde. Många barn fick på den tiden enkla kassettbandspelare, musiken flyttade verkligen in hos barnen, sen kom cd-skivorna för att snart ersättas med den strömmade musiken. Många andra musiker har givit ut våra låtar och de finns representerade i otaliga antologier. Men fortfarande är de ursprungliga produktionerna mycket spelade och lyssnade.

En människa som ännu inte har fått ett språk har precis som alla andra ett behov av att kunna uttrycka sig och kommunicera. Det lilla barnet suktar efter språket. Tänd ett ljus framför en ettåring och säg: ”Ljus” och du kommer att få uppleva försöket att säga jyyysss med andäktig min. Kan man inte tala kan man använda kropp och händer. Små barn älskar att klappa händer. Det är den enklaste och bästa träningen att öva kooordination av hjärnhalvorna, som i sin tur stödjer både kropp och tal.

Vi hade små barn omkring oss när vi gjorde våra sånger och för de minsta hittade vi på rörelser så de kunde delta. ”Kråkorna klappar så här, alldeles vanligt, älgarna klappar med så HÄR stora armar och myggorna är så små så man får klappa litet, litet klapp precis framför ögonen”. Kul och självklart att gestalta stort och litet. Till skivorna ritade vi häften där rörelserna demonstrerades. Såna trycksaker har försvunnit i strömmandets tid men jag hoppas framöver kunna publicera dem i någon levande version.