När jag ska besöka en förskola ber jag pedagogerna att för all del inte säga att det är Mamma Mu som kommer. Det har hänt och jag minns besvikelsen i barnens ögon när det visade sig att det inte var en kär ko utan en helt vanlig tant som kom.

Ofta blir jag ändå presenterad som Mamma Mus mamma vilket på sätt och vis gör mig till en ko. Så OK då. Jag får hänga med i den varma kontakt hon lyckats skapa med barnen både här hemma och utomlands.

Mamma Mu och Kråkan föddes i varsin sång. Du kan läsa mer under fliken Våra sånger. Visskapandet tog stor del av vårt liv under 70-och 80-talet. Vi hade fullt av små barn omkring oss och av vardagshändelser gjorde vi sånger, fingervisor och ramsor. Det var lättare för de små barnen att vara med och sjunga om den stora björken som föll på vår gård om de fick visa med armar och händer. En del sånger blev om sånt som barnen önskade hade hänt: en ko som vinkade med hornen och svarade i telefon eller en kråka som klappade takten.

Barnradion ville sända våra visor på morgnarna, någon skulle bara prata mellan låtarna. Mamma Mu och Kråkan tog jobbet och snart hela showen. Vi gjorde mer än hundra radioprogram och Mamma Mu och Kråkan kom in i köket hos inte bara barnfamiljerna. Vi fick rapporter om hur folk på byggen samlades runt radion vid fikat, att inga tåg rangerades vid Gävle station när det var Mamma Mu, stora stadiga skogsarbetare hade Mamma Mu och Kråkan i lurarna i skogsmaskinen. Kort sagt Mamma Mu blev en kändis.

Men det var när hon klev in i böckerna och Sven Nordqvist med humor och kärlek gav Mamma Mu och Kråkan deras utseende som de nådde ut på ett helt nytt sätt. Jag kan egentligen inte begripa hur han kan veta så precis hur Mamma Mu och Kråkan är, hur de rör sig och uttrycker sig. En veterinär, specialicerad på kor sa: ”OM en ko skulle klättra i träd, skulle det se ut precis så där.”

Läs mer om Mamma Mu & Kråkan på mammamu.se