Mina föräldrar kom från landsbygden. Som så många i den generationen fick de flytta för att de små gårdarna inte längre kunde försörja alla. De blev stadsbor men bevarade sitt arv och sitt kunnande av natur och odlande. Jag ärvde mina föräldrars trädgård.  Där fanns inte bara god jord och uppväxta träd och buskar utan också en stor kärlek nedlagd.

Först när jag började skriva den här boken upptäckte jag hur mycket av den kärleken följde med arvet. Jag märkte att det tog så stor plats i beskrivningen av min trädgård. Jag har i många år skrivit en trädgårdsdagbok. Vanliga anteckningar om hur många kilo av vilken sorts potatis vi satte eller vilka fröer och plantor jag satt och sått. Men jag skrev också ofta tankar som lätt kom till mig i arbetet med jorden. Likheterna mellan växternas liv och vårt är ofta stora. Barnens okuvliga men sköra växt påminner inte sällan om växternas. Mitt vardagsliv och nån gång storpolitiken gjorde också intrång i trädgårdsdagboken. Den följer året men börjar sent i september, när trädgården vissnar och dör, men då de nya knopparna redan sitter i bladvecken.

Ane Gustavsson har gjort bilderna. Lugna akvareller som stämmer väl med texten och som ger en särskild ton i boken.

Till min inläsning av boken gjorde jag en liten låt, Vals i september, som fick ersätta bilderna. Backa Hans Eriksson tolkade den fint på piano, arragerade och spelade in.

Boken vänder sig till alla som är nära små barn och som vill vara med och fundera över barns liv och växt. I boken har jag försökt ställa frågor om varför, på djupet, människan behöver lekar, sagor, sånger och samtal.

Boken handlar om barnets egen motor, den egna läroplanen för den fysiska växten. Att upptäcka sin kropp, utforska, pröva, öva och tänja dess gränser. Den handlar också om barnets egen berättelse, hur barnet genom låtsasleken försöker förstå oss och världen.

Jag skriver också om det jag kanske tycker är det viktigaste, att få tillgång till ett språk för att kunna uttrycka sina tankar och känslor. Och att kunna lyssna till och förstå andra, det som vi kallar inlevelse och empati.