När jag var barn hade jag en bestämd uppfattning om att jag skulle bli bondmora. Hos farmor på somrarna där det fanns kor satt jag och skrev många brev. Skrivandet och korna, ja hur outgrundligt formas inte våra liv? Författare blev jag, skrivandet skulle jag ha svårt att leva utan. Ko fick jag ingen, jag fick skapa en. Jujja Wieslander är ingen kändis, men Mamma Mu har blivit det. Henne, och Kråkan förstås, hittar du på en egen sajt.

Mamma Mu och Kråkan är inte mina enda barn. Dagspöket, Lillebror och Billan och Giraffen med kort hals, som föddes under åren då jag levde och arbetade med Tomas Wieslander är mig lika kära. Det var under de åren, fram till hans död 1996, som vi också skapade alla sånger. Tillsammans med de begåvade musikerna Anders Ågren, Backa Hans Eriksson och Staffan Wiklander lekte vi i vår egen studio och producerade skivinspelningar som ännu lever vidare hos många barnfamiljer och förskolor.

Jag fortsätter arbetet med de gamla figurerna. Mamma Mu och Kråkan lever vidare i allsköns ro i många böcker, dramatiserade ljudproduktioner och i filmer. Jag skriver nya berättelser; Vina Vina, pojken som är både på riktigt och på låtsas är en bokserie för de minsta. Hjördis, flickan som var jag, har blivit en fiktiv karaktär i tre böcker. En barnslig upprättelse av att alltid vara minst är boken När jag var stor och du var liten. Samarbete med begåvade illustratörer har varit avgörande för böckernas tillkomst.

” Jag är intresserad av det som växer. Så brukar jag presentera mig.
Och då menar jag själva det dynamiska växandet som barn,
relationer och växtligheten själv alltid bjuder på. Jag lever på landet
och natur o trädgård har stor plats i mitt liv.”

Viktigast för mitt skapande har varit och är närheten till det växande och lekande barnet. Mina egna barn och barnbarn har fått stora fötter innan jag hunnit blinka. Men små barn med sin knäppa humor, sitt allvar, sin glada nyfikenhet och oerhörda växtkraft är för mig ännu det mest intressanta i världen.

Kan du inte skriva en trädgårdsbok, bad förlaget mig när de kände till min kärlek till trädgården. De väntade sig en barnbok. Men Sent i september blev en bok om växandet och om vissnandet. Om trösten i att det mest förgängliga är det enda beständiga.  

Jag blev också ombedd att skriva om tankarna bakom mina barnböcker. Leka lite grann är en bok om barnets egen berättelse, hur det genom låtsasleken försöker förstå oss och världen. Boken handlar också om det viktiga  att genom leken få tillgång till ett språk för att kunna uttrycka sina tankar och känslor.